Så står man där en dag. Illamående, trött, slutkörd, gråtandes och oändligt sorgsen. Och någonstan där långt långt bort, nästan så att man inte ser det, en glimma av hopp om att allt ordnar sig.

För hur vi än önskar så går inte livet som vi vill och ibland tar man ett stort steg, ett möjligtvis modigt beslut och möter en av de största sorger man mött i livet.

Man tar varandra i handen och slår allt i spillror.

Kvar står man, ensam, och försöker hitta en del av sig själv som är hel. Något som inte är fullständigt mörbultat och slutkört.

Så jag försöker krama mina barn, ge dem trygghet och intala mig själv att de trots allt kommer förstå hur mycket deras båda föräldrar älskar dem, att det var en annan kärlek som försvann. Att livet ibland gör så. Att man tros allt inte vet hur morgondagen ser ut.

Jag vill gärna tro att alla dessa tårar kommer att torka en dag, att världen snart kommer att sluta gunga.

Min vardag är helt enkelt bara min nu och att inte längre dela den med den person man så länge haft vid sin sida gör fruktansvärt ont. Att ta upp kalendern och planera in dagar då barnen bor hos en är snudd på outhärdligt.

Så jag tror att jag måste samla krafter, ge det här lite tid och pausa lite från skrivandet här.

 

Men vi hörs kanske senare? Sen när våren är här och blommorna blommar. När världen slutat att gunga.

Ska vi säga så, att vi hörs senare.

Liknande Hugo, som ju verkar himla mysig. Fyller man den då med vete, matvete, annat? Köper i matbutiken, eller?

Ifall man nu skulle få för sig att hinna med det.

Själv jobbar jag på, tycker att det hela är förvånansvärt skoj. Åtta timmar känns ofta som två och om jag vill får jag mitt vikariat förlängt till årsskiftet. Så känslan där, positiv!

Plus att det absolut bästa med att inte hänga hemma hela dagarna är att man inte hinner tröttna på smutsdisk och dammtussar i hörnen, det får ligga. Vi tar det en annan gång. Så känslan där, ganska avslappnad!

Ungarna har inlett sin första riktiga dagisvecka. Resultatet är varierande. Lillebror skrek lite mindre idag än igår, plus att flickorna idag lyckades få honom att sova en snutt på dagen. Det här betyder fortfarande inte att det kommer vara kul imorgon då jag ska lämna honom för första gången.

Storebror däremot är lätt ambivalent. Morgonen går åt till "jag vill inte falla dagis, ja vill vala hemma häl" , vilket ju ger en positiv känsla.

Sen kommer han till dagis, äter tre portioner gröt och tjattrar med flickorna så att deras öron faller av. Idag undrade dom vad han åt för dunderfrukost hemma när han har så mycket energi på morgonen, han klämmer nämligen i sig cirka fyra portioner gröt en vardagsmorgon.

Och ja, en positiv sak med lillebror, han är tydligen alltid nöjd när han äter. Mest då faktiskt.

Vem sa att mat inte fungerade som tröst?

Dagens kommentar:

"Jaha, var det du! Kände inte igen dig utan barn!"

Jaså, inte det.

Lösgodis. Valvaka. Ni förstår?

För en viktig sak med att bli mamma är att man måste inse sina begränsningar. En sådan begränsning kan vara att inte klä på två småsura knodds kläderna igen när man precis kommit in.

En annan viktig sak skulle ju kunna vara planering och framförhållning.

Är det någon annan än jag som fortfarande vandrar iväg till kiosken och hyr film? Känns alltid ganska mysigt och bakåtsträvande, speciellt när man hyr Dumbo.

Sakta men säkert går vi över till någon form av normal tillvaro där barn ska lämnas på dagis och vi själv ska iväg till studier och arbete.

Än så länge är det bara storebror som går till dagis, lillebror är hemma ännu denna vecka med sin pappa och frisknar till men nästa måndag borde dom båda vara på plats.

Själv finner jag mig på ett nytt jobb där jag ska befinna mig cirka trettioåtta timmar i veckan. Förvånas över hur snabbt man kommer in i det, hur enkelt jag sist och slutligen kopplar bort hemmet och fokuserar på arbete, förvånad över hur lätt ett nytt jobb kan gå. Förvånas också över hur snabbt dagen går, hur klockan plötsligt slår fyra och jag kan packa ihop mina saker och gå hem.

Njuter av att bo i en liten stad, av att komma hem på några minuter, laga mat, ta det lugnt och njuta av de små. För att sedan märka att klockan är åtta, kvällen snart är slut och inse att barnen somnat i min famn.

Sörja att dagarna nu känns lite kortare.

Vi talar om hår. Om att jag mellan varven får för mig att färga det mörkt, brunt, rött och allt där emellan.

Men snart får det vara nog. När våren kommer ska jag se till att ha mitt blonda svall tillbaka. Borta bra men hemma bäst.

Vår inskolning med lillebror sket sig helt. Mer än två veckor efter att storebror fått koppor så insjuknar lillebror. Vilket gör att vi måste skjuta upp inskolningen och starten med en vecka åtminstone. Det betyder även att jag och mannen måste pussla helvetiskt mycket nästa vecka med jobb och studier för att få det att gå ihop.

Jag gissar att det även betyder att vi inte hör till de populäraste på dagis.