Ja men om jag skulle ta och berätta om allt det där som är bra

Då skulle jag kunna berätta om att jag för tillfället bor i en pytteliten lägenhet, med två små rum, en lägenhet som jag så innerligt trivs i. Kanske den första plats på väldigt många år som med all rätt känns som mitt hem.

Det är en annan sak jag finner bra just nu, ord med fokus på det egna så som "mitt" "min" "egen" "sjävständigt". Eller tvååringens favorit "kan själv". Vi gillar lite sånt just nu.

Och så är vi ganska bra vi tre, den lilla trion. Det betyder inte att att vi inte går på varandras nerver, att de små ibland bråkar så galet mycket att jag tror att jag ska få slag, att min trötthet vissa dagar inte är överkomlig men sådär överlag som trio ganska fungerande, ganska bra. Nästan lite för bra.

På jobbet är vi också oftast tre. Förvånansvärt välfungerande nummer. Inte för att vi inte heller blir arga, trötta och irriterade. Men vi skrattar också ganska mycket, dricker gott kaffe, arbetar och trivs sådär i största allmänhet. Där är vi också ganska bra.

Och så är det ganska bra med mig själv. Där lite längre in i bröstkorgen. Vilket inte heller betyder att jag inte mellan varven fortfarande känner mig fruktansvärt vilsen, ledsen och arg. Men det är inte längre det som tar överhand. Det är bara det att jag är lite bättre nu idag på att vara mig. Börjar lite trivas med den personen, hon är helt okej när ingen försöker ändra på henne.

Publicerad 07.05.2013 kl. 22:54

Om att vara inkiett, eller endast vardagligt otålig

Jag har en svag sida, otåligheten.

Detta betyder inte att det är min enda svaga sida men låt om oss säga att den är ganska utpräglad.

Exempelvis när jag är hungrig ska det helst ställas fram en skål med mat framför mig på tjuga röda, annars blir jag ett ganska buttert och trist sällskap. Finns det något som riktigt kan få mig att explodera är en grupp människor som för sitt liv inte kan bestämma huruvida de ska gå till plats A elller plats B för att inta sin måltid. I dessa stunder slinker mindre charmiga tankar genom mitt huvud, typ "kanske vi måste tänka lite till, känna efter, eller så står vi bara här och svälter oss till en säker död!?!". Mycket charmigt.

Jobbar jag så vill jag att allt händer i en rak takt, alla gör sin grej och ingen blir frustrerad. Detta betyder inte att jag alltid är som en manisk ångvält men jag gillar folk som jobbar.

Och de dagar som barnen utan gnat och tjat klär på sig på några minuter, ja låt om oss bara säga att jag älskar dom lite extra mycket dessa dagar. Men jag kan också tillägga att min otålighet sist och slutligen är minst utpräglad i samvaron med dem. 

Men sen finns det andra saker, större saker och mindre saker. Stora, krångliga val och mindre. Mina val, andras val och inverkan utifrån som jag inte ens kan påverka. Här är min otåighet bara en börda. För även om jag själv skulle önska att allt blev klart på en gång, besked skulle trilla in och allt skulle hända precis just nu så händer det ju inte. Allt tar sin tid. Allt ska få ta sin tid. Allt behöver sin tid.

Allt är en process. Måste lära mig gilla processer. 

 

Publicerad 11.02.2013 kl. 22:00

Vi är inte lata, vi tar det bara lugnt

Har en ledig måndag framför mig tillsammans med knoddarna. Så skönt, så lugnt, så fruktansvärt långsamt.

I princip är vi lediga varje måndag de veckor de är hos mig, vilket är extremt skönt att veta på söndag när de kommer och allt är lite upp och ner och en veckas tankar måste komma ut på en kväll. Så söndagar här är alltid lite ångestfulla. Antingen för att barnen är högt och lågt innan de pöser ihop som två trötta bollar. Eller så för att det helt enkelt inte är några barn kvar i hemmet.

Men sen denna lediga måndag som kommer efter. Vi är så sega! Som om all luft gått ur oss, ingen vill gå ut och frukosten äts i etapper fram till lunch. En del av mig blir lite frustrerad och tänker att vi borde få mer gjort medan en annan del tänker att det är precis det här vi ska göra. Ingenting. Bygga lego. Dricka kaffe. Bara prata lite med varandra.

Och det bästa av allt är att det ofta räcker med varandras sällskap, det är liksom allt som behövs. Så någon bygger en koja, en annan pillar med lego. Själv ligger jag på en smutsig matta i deras rum, dricker kaffe och läser min bok. Vi tar det lugnt.

 

Och angående boken "the perks of being a wallflower", läs!

Publicerad 04.02.2013 kl. 10:10

Om gamla minnen och det som kom efter

När jag för några år sedan flyttade samman med den där mannen, väntade på den där lilla som skulle komma, och i största allmänhet boade in mig i något som jag vagt anade vad det handlade om så packade jag också, flyttade, slängde, köpte nytt och gjorde rum.

I samma veva packade jag in böcker, foton, texter och bilder i en kartong. Jag skrev "evig förvaring" på den och lade upp den på en vind.

Denna kartong flyttade sedan från Åbo till Ekenäs. I Ekenäs vandrade den runt på ett antal vindar, någon källare för att till slut lyftas ner från min vind och nu ligga utspridd på mitt golv.

Så nu vandrar jag runt i ett hav av gamla dikter, fotografier då min barndoms familj fortfarande var hel, ett vykort sänt från min far till min mor, ett brev skrivet till min syster som jag aldrig skickade, ett fotografi av den där mannen och jag själv då vi var sju år, ett minne av någon som spelade Kent för mig, ett erbjudande om ett giftemål, oändligt många texter av mig själv om livet så som jag såg det då.

Jag kan hur jag än försöker inte förmå mig att gå tillbaka och se det jag skrivit här på bloggen för ett år sedan. En del av mig önskar att det jag skrev här då skulle försvinna.

Men sen inser jag att det kan vara värt att spara, att jag om tio år kanske kommer vilja läsa det igen. 
Publicerad 28.01.2013 kl. 22:00

Och sen ett lite muntrare om att vara någons namne

Ropade på han den lilla som är två idag i butiken, och om vänder sig då den stora författaren, han som är namne men han den lilla som är två, han som vi skämtsamt sa att vi uppkallat den lilla efter, han som tydligen ibland handlar i samma affär vi som vi gör.

Det var kul, att tilltala stora författare som om de vore ett litet barn på två.

 
Publicerad 25.01.2013 kl. 21:55

Om att köpa sina egna tuplaner

För snart ett år sedan så skrev jag att vi kanske skulle höras senare, sen när allt slutar gunga och det börjat blomma igen.

Ingenting slutar att gunga. Livet fortsätter som en oändligt lång berg- och dalbana och vissa dagar vill jag bara stiga av. Se på när andra åker och vila mig på en bänk vid sidan av. Det finns ingen bänk och ingen släpper av mig.

Så jag sitter kvar. Jag för två små knoddar till dagis, går till jobbet, hämtar två små knoddar på kvällen och går hem. 
Vissa dagar vaknar jag upp utan dem, går till jobbet, stannar på jobbet så länge som möjligt innan jag sedan går hem och möter en enorm tystnad i en mörk hall.  

Och det har funnits stunder under detta år då jag så fullständigt tappat bort mig själv. Stunder då jag försökt fly bort och stunder då jag helt enkelt suttit mig ner och frågat mig själv hur i helvete jag hamnade här och hur i helvete det är tänkt att man ska orka fortsätta. Kvällar då jag ringt den där vännen och gråtande hulkat fram att det fan får ta och vara nog nu.

Sen finns det stunder, fredagar som den här, då jag väckt två små knoddar med sång och skratt. Fört två små knoddar till dagis under sång och skratt. Skrattat åt dåliga skämt under en alldeles för lång arbetslunch. Glatt stressat i ett naivt försöka att hinna med  allt man borde hinna med på en arbetsvecka. Tidigt hämtat upp två knoddar, köpt fredagsgodis och glatt valt att äta upp vårt godis före middagen. Ätit en sen middag, ritat bokstäver med ketchup, sett ett barnprogram och slutligen avslutat dagen med en sång. Den där sången jag lärde mig då han som nu är fyra endast var några månader. Den där sången som antagligen är den första barnsång jag kunnat utantill.
Det finns också dagar som denna, dagar då jag trots allt kan känna att jag är exakt på den plats där jag vill vara. Dagar då jag vet allt allt det som hände för ett år sedan var rätt, dagar då jag inser att det inte är meningen att det ska sluta gunga riktigt än.

Dagar då jag köpt mina egna tuplaner och tyckt om det.




Publicerad 25.01.2013 kl. 21:33

Om att låsa om sig och säga som det är

Jag har funderat länge på hur det ska bli med det här bloggandet och om jag vill skriva, kan skriva och vad jag får skriva. Och av allt det jag vill skriva om så kan jag inte skriva om här, det är för litet och för öppet.

 

För varje gång jag har funderat på att skriva ett inlägg så har jag raderat, ändrat om, funderat och slutligen raderat. Så jag flyttar bort ett tag till, låser om mig och skriver där istället och ser ifall det skulle fungera bättre. För jag vill skriva, och jag måste skriva av mig, skriva om allt och skriva mig framåt. Men kanske inte öppet och kanske inte mitt i dammen.

 

Och ni som följt mig är mer än välkomna att följa med, säg bara till, men den här bloggen fortsätter nog att vara stillastående ett tag till (men helt vill jag inte ge upp den för chansen finns att jag kommer tillbaka).

 

Så för nu lämnar vi det här.

Publicerad 31.08.2012 kl. 09:17

Jo men alltså, tänkte bara säga ett litet hej...

Plötsligt, så himla blyg inför bloggen. Tunghäfta i skrift kort och gott.

Men vi kan ju börja med detta: hej hej

Tänkte kanske börja skriva lite igen. Ska bara komma på om vad så att säga. För tro mig, jag har så många gånger velat skriva, skriva ner, skriva av mig, skriva mig bort. Men trots allt har det varit bra att inte göra det just denna vår. Men nu kanske det skulle fungera, jag måste bara sluta darra på händerna och inse att jorden inte rämnar bara för några rader text.

 

Och ett kort tack för det som skrevs nedan mitt senaste inlägg...

Publicerad 13.06.2012 kl. 11:29

Man tar varandra i handen och slår allt i spillror

Så står man där en dag. Illamående, trött, slutkörd, gråtandes och oändligt sorgsen. Och någonstan där långt långt bort, nästan så att man inte ser det, en glimma av hopp om att allt ordnar sig.

För hur vi än önskar så går inte livet som vi vill och ibland tar man ett stort steg, ett möjligtvis modigt beslut och möter en av de största sorger man mött i livet.

Man tar varandra i handen och slår allt i spillror.

Kvar står man, ensam, och försöker hitta en del av sig själv som är hel. Något som inte är fullständigt mörbultat och slutkört.

Så jag försöker krama mina barn, ge dem trygghet och intala mig själv att de trots allt kommer förstå hur mycket deras båda föräldrar älskar dem, att det var en annan kärlek som försvann. Att livet ibland gör så. Att man tros allt inte vet hur morgondagen ser ut.

Jag vill gärna tro att alla dessa tårar kommer att torka en dag, att världen snart kommer att sluta gunga.

Min vardag är helt enkelt bara min nu och att inte längre dela den med den person man så länge haft vid sin sida gör fruktansvärt ont. Att ta upp kalendern och planera in dagar då barnen bor hos en är snudd på outhärdligt.

Så jag tror att jag måste samla krafter, ge det här lite tid och pausa lite från skrivandet här.

 

Men vi hörs kanske senare? Sen när våren är här och blommorna blommar. När världen slutat att gunga.

Ska vi säga så, att vi hörs senare.

Publicerad 13.02.2012 kl. 14:06

Ponera att man skulle få för sig att sy en vetekudde

Liknande Hugo, som ju verkar himla mysig. Fyller man den då med vete, matvete, annat? Köper i matbutiken, eller?

Ifall man nu skulle få för sig att hinna med det.
Publicerad 24.01.2012 kl. 20:41

Jag själv då?

Själv jobbar jag på, tycker att det hela är förvånansvärt skoj. Åtta timmar känns ofta som två och om jag vill får jag mitt vikariat förlängt till årsskiftet. Så känslan där, positiv!

Plus att det absolut bästa med att inte hänga hemma hela dagarna är att man inte hinner tröttna på smutsdisk och dammtussar i hörnen, det får ligga. Vi tar det en annan gång. Så känslan där, ganska avslappnad!
Publicerad 24.01.2012 kl. 20:27

Det går bättre och bättre

Ungarna har inlett sin första riktiga dagisvecka. Resultatet är varierande. Lillebror skrek lite mindre idag än igår, plus att flickorna idag lyckades få honom att sova en snutt på dagen. Det här betyder fortfarande inte att det kommer vara kul imorgon då jag ska lämna honom för första gången.

Storebror däremot är lätt ambivalent. Morgonen går åt till "jag vill inte falla dagis, ja vill vala hemma häl" , vilket ju ger en positiv känsla.

Sen kommer han till dagis, äter tre portioner gröt och tjattrar med flickorna så att deras öron faller av. Idag undrade dom vad han åt för dunderfrukost hemma när han har så mycket energi på morgonen, han klämmer nämligen i sig cirka fyra portioner gröt en vardagsmorgon.

Och ja, en positiv sak med lillebror, han är tydligen alltid nöjd när han äter. Mest då faktiskt.

Vem sa att mat inte fungerade som tröst?
Publicerad 24.01.2012 kl. 20:25

Det är detaljerna som gör det

Dagens kommentar:

"Jaha, var det du! Kände inte igen dig utan barn!"

Jaså, inte det.
Publicerad 23.01.2012 kl. 20:46

Om någon för den delen har vägarna förbi...

Lösgodis. Valvaka. Ni förstår?

För en viktig sak med att bli mamma är att man måste inse sina begränsningar. En sådan begränsning kan vara att inte klä på två småsura knodds kläderna igen när man precis kommit in.

En annan viktig sak skulle ju kunna vara planering och framförhållning.
Publicerad 22.01.2012 kl. 15:40

Att hyra film, personligen

Är det någon annan än jag som fortfarande vandrar iväg till kiosken och hyr film? Känns alltid ganska mysigt och bakåtsträvande, speciellt när man hyr Dumbo.
Publicerad 22.01.2012 kl. 15:37