Man tar varandra i handen och slår allt i spillror

13.02.2012 kl. 14:06

Så står man där en dag. Illamående, trött, slutkörd, gråtandes och oändligt sorgsen. Och någonstan där långt långt bort, nästan så att man inte ser det, en glimma av hopp om att allt ordnar sig.

För hur vi än önskar så går inte livet som vi vill och ibland tar man ett stort steg, ett möjligtvis modigt beslut och möter en av de största sorger man mött i livet.

Man tar varandra i handen och slår allt i spillror.

Kvar står man, ensam, och försöker hitta en del av sig själv som är hel. Något som inte är fullständigt mörbultat och slutkört.

Så jag försöker krama mina barn, ge dem trygghet och intala mig själv att de trots allt kommer förstå hur mycket deras båda föräldrar älskar dem, att det var en annan kärlek som försvann. Att livet ibland gör så. Att man tros allt inte vet hur morgondagen ser ut.

Jag vill gärna tro att alla dessa tårar kommer att torka en dag, att världen snart kommer att sluta gunga.

Min vardag är helt enkelt bara min nu och att inte längre dela den med den person man så länge haft vid sin sida gör fruktansvärt ont. Att ta upp kalendern och planera in dagar då barnen bor hos en är snudd på outhärdligt.

Så jag tror att jag måste samla krafter, ge det här lite tid och pausa lite från skrivandet här.

 

Men vi hörs kanske senare? Sen när våren är här och blommorna blommar. När världen slutat att gunga.

Ska vi säga så, att vi hörs senare.

Kommentarer (11)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Å nej, det gör ont att bara läsa det här. Jag är väldigt ledsen för din och er skull. Jag hoppas att strimman av ljus du ser, om än långt borta, att den skall bli stor. Ta hand om dig. Micaela
nickbyrapporterar.blogspot.com13.02.12 kl. 15:38
Sköt om dig vännen. Skickar dig alla krafter jag kan.
fua.ratata.fi13.02.12 kl. 16:17
Ta hand om dig/er. Jag säger som Micaela att hoppet du ser bakom hörnet, det hörn hoppas jag du snart kommer till. Stora kramen!!!
Veronica13.02.12 kl. 20:49
Det här är så gripande skrivet att... att... jag blir alldeles stum. Man vet aldrig vart livet för en, men jag hoppas att allt blir bra för er båda två!
Charlottehitochditt.wordpress.com15.02.12 kl. 11:44
Ta hand om dig, hoppas vi ses snart igen. Hälsa brorsönerna!
pappanochhavet.papper.fi15.02.12 kl. 13:56
det tar så ont i mig att läsa din text och känna din och er smärta. Styrkekramar till dig,
moster16.02.12 kl. 12:03
Jag blir också berörd och ledsen. Önskar dig en så varm och vänlig vår som bara möjligt. This too shall pass.
Esmes mamma18.02.12 kl. 00:00
Fina Fina Anna. Jag är så glad att jag träffat dig och fått börja lära känna dig. Jag vet själv hur svårt uppbrott kan vara... Kan bara tänka mig hur det måste vara tungt med barn inblandade... Jag beundrar dig, du verkar vara en stark kvinna och det är fint hur du beskriver situationen. Jag hoppas vi ses snart och att det blir lite ljusare för varje dag. Många kramar!
Malloh19.02.12 kl. 16:47
Så ledsamt att läsa. Kraft och mod och tålamod önskar jag dig. Och en gnutta hopp som kikar fram någonstans och växer sig stort och starkt.
Situationsdiktaren27.02.12 kl. 15:37
stor kram!
linnjung.com28.03.12 kl. 18:47
Har krafterna återvänt och känner du dig stark nog att låta tangenterna glöda igen? Kram från en ivrigt väntande läsare
Vita Frun21.05.12 kl. 23:50